söndag 31 augusti 2008

La Bastide Saint Dominique 2003

Vi lagar lammfärsbiffar fyllda med fetaost, svarta oliver och timjan som bräserats i vitt vin som sedan monterats med smör. Till detta äter vi puylinser samt stekt paprika och lök. Under eftermiddagen har jag öppnat en Chateauneuf du Pape som fått lufta några timmar. Jag har inte druckit vinet tidigare och köpte det på vinst och förlust för något år sedan efter tips från Kronstam. Jag har ingen aning om druvsammansättningen, inte heller om det legat på stora eller små fat. En liten utmaning, vad är det för druvor i glaset?

La Bastide Saint Dominique har en rubinröd färg med lite tunna slöjor och en begynnande brun kant. Ner med näsan i glaset, doften är komplex och har börjat uppvisa mognadstoner. Men vad doftar det? Efter ett tag börjar bitarna falla på plats. Till att börja med hittar jag torkad frukt, både mörk och ljus, sedan finns det något som för tankarna till blomvatten från en vas som stått framme någon dag. Det finns även en söt, kryddig och smått parfymerad doft där i bakgrunden som påminner om pepparkakor, honung, bittermandel och blommor. Jag tycker mig även finna toner av läder, stall och tobak, toppat med en knivsudd vaniljstång. Sedan kommer den röda frukten fram som jag liknar med en lättsockrad sylt av körsbär, hallon och jordgubbar.

Smaken är utvecklad och syrorna är mogna med fjäderlätta tanniner som rullar fram längs tungan och avslutas med en lite stickig och eldig ton längst fram på spetsen. Till att börja med smakar det torkad frukt som katrinplommon, fikon och aprikos, vidare finns det toner av läder, blommor och mandel. Eftersmaken har toner av de röda bären som mötte en i doften om än i en mer syrlig form. Efter ytterligare ett tag i glaset blir tanninerna skarpare och solvarma jordgubbar tar täten. Vinet är lite obalanserat, med aningen för låg syra för den söta frukten och alkoholen gör sig till känna när temperaturen stiger – men jag gillar vinet eftersom det kombinerar kraft med finess. När knappt halva flaskan är drucken så känns det som om vi har fått nog, men när kvällen börjar lida mot sitt slut så sitter vi trots allt där med en tom flaska. Jag gissar på en druvblandning med en majoritet av Grenache.

Dags att googla för att se vad det var i glaset. Jag hittar den svenska importörens hemsida, Winepartners, där det står att vinet innehåller 75 procent Grenache kompletterat med Syrah, Mourvedre och Cincault. Vinet har legat 18 månader på fat, både på stora och små. Men jag hittar även en dansk hemsida där det står att vinet endast har legat på ståltank, vidare en sida där det står att det har legat på betongtankar. Vad ska man tro? Jag tyckte inte det var någon rostad ek, så jag lutar mot betong eller en majoritet på stora ekliggare. Hoppas någon har erfarenhet av vinet eller producenten och vill dela med sig.

La Bastide Saint Dominique 2003, G & MC Bonnet, Courthézon, Vaucluse, Chateauneuf du Pape, Rhone, France

Winzer Sommerach Silvaner Kabinett trocken 2007

Vi läskar oss med en Silvaner från augustisläppet medan vi gör i ordning middagen. Färgen är ljusgul och vinet lämnar tunna gardiner på glaset. Winzer Sommerach doftar till att börja med gröna bordsdruvor, sedan kommer en blandning av gula äpplen och päron, det finns även toner av citronskal och en antydan till petroleum och mineral. Vinet har en medelhög syra, ett hyfsat lång smått oljigt mellanregister med inslag av äpplen och päron och det hela avslutas med en ton av grapesyrlighet. Och när jag tror att smaken har klingat ut så dyker bordsdruvorna upp igen.

Det är ett mycket trevligt vin. Varken mer eller mindre!

Winzer Sommerach Silvaner Kabinett trocken 2007, Winzerkeller Sommerach eG, Franken, Germany

fredag 29 augusti 2008

2 x Allegrini

Jag har inte hittat många längre porträtt – inte kortare heller - om Amarone på Svenska vinbloggar! Själv har jag inte skrivit något inlägg. Hur kommer det sig att det är så? För min egen del handlar det, lite förenklat, om den höga alkoholen och russinen. Anledningen till att jag dricker Amarone i kväll är att mor och far ber mig komma över på middag och jag vet att de uppskattar vinet och dessutom vet jag att de har en stor bit Parmensan i kylen. Vi ska äta renskav med mandelpotatis, jag kompletterar med en vingårdsbetecknad Corvina till maten.

La Grola 2004 har en mörkt röd färg och vinet lämnar rejäla tårar på glaset. Inledningsvis är doften rättfram och fruktig, men med vissa störande toner som får mig tänka på något kemiskt preparat eller rättare sagt vingummi. Denna doft klingar som tur av och ger plats åt mörka körsbär och plommon och det finns även lite inslag av skogsbär – blåbär - där i bakgrunden. Efter ett tag i glaset framkommer örter, blommor och en ton av mineral. Faten är integrerade med frukten och bidrar med choklad och söt lakrits. Syran i vinet är medelhög och fortfarande ung, tanninerna är balanserade och vinet har en hög viskositet. Vinet har en mjuk och smått elegant attack med inslag av körsbär som sedan övergår i ett ganska långt mellanregister med toner av örter och blommor för att avslutas med en lång och smått nyanserat eftersmak med katrinplommon, choklad och söt lakrits. Jag tycker vinet lämnar efter sig en något eldig ton och att syran inte riktigt kompletterar den smått söta frukten i avslutet, som gör vinet lite klumpigt om det inte serveras svalt.

Allegrini Amarone 2001 har en mörkt röd färg men en viss transparens och en något rödbrun kant. Doften är komplex med begynnande mognadstoner och jag faller för den direkt! Det första som möter näsan är örter som börjat torka, en bukett blommor, svamp och den där doften som möter en när man tar en skogspromenad efter det har regnat. Jag fortsätter att dofta, nu kommer frukten: mogna moreller eller snarare kirsch, plommonkompott, jordgubbar som stått i solen och fikon. Längre ned i glaset finner jag även en mandel, piptobak och lakrits. Faten är upplösta i frukten. Doften är väldigt komplex och så fort jag finner en doft så försvinner den till förmån för en annan.

Vinet har fortfarande en vital syra och tanninerna är mogna och integrerade med alkoholen. Smaken påminner om en Tawny port till att börja med, fast utan den brännande känslan av alkohol, syran bärs fram av mörka körsbär och plommon. Sedan kommer ett långt och kompakt mellanregister med inslag av espresso och mörk choklad som långsamt omvandlas till en lång eftersmak med flera toner som avlöser varandra. Först kommer den mogna frukten i form av körsbär och jordgubbar som toppats med torkad frukt där katrinplommon och fikon anger tonen. Det hela klingar av med örter, blommor och lakrits. Vinet är balanserat och lämnar en smått läskande eftersmak, trots massor med extrakt och alkohol. Inga russintoner, eller omedvetet bortser jag från dem, som stör. Om Amarone fortsätter att ge denna upplevelse så blir det fler inlägg!

La Grola 2004, Allegrini, Fumane Di Valpolicella, Veneto, Italia

Amarone Della Valpolicella Classico, Allegrini, Fumane Di Valpolicella, Veneto, Italia

torsdag 21 augusti 2008

Franck Bonville Grand Cru Millésime 2002

Efter två dagar av tanninexercis så känns det skönt att bryta av med härligt klingande syror. Innan vi smakar av vinet så sätter jag mig ned och bläddrar i Tretusen Champagner av vår egen champagneexpert Richard Juhlin. Dels för att se om han har skrivit om kvällens vin och dels för att uppdatera mina grumliga minnen av klassificeringssystemet i Champage. Jag ska inte trötta ut er med långa haranger om vinlagstiftning utan endast konstatera att Juhlin inte har kommenterat vinet i fråga.

Druvorna till Frank Bonville Millésime kommer från byarna Avize och Oger, belägna i Côtes des Blanc, och båda två är klassificerad som 100 procent Grand Cru. Vinet har en gyllengul färg. Doften är utvecklad med toner av nygräddad Brioche, mogna gula äpplen, citrus som går mot grape, nötter och mineral. Vinet har en frisk syra som har börjat anta en viss mognad, mellanregister är väl sammansatt och avslutet är långt och elegant. Smaken har inledningsvis inslag av gula äpplen, grape och jäst och det hela klingar av med toner av nötter, honung, smör och mineral. Men tanke på vad man får betala för Grand Cru från Bourgogne så levererar Frank Bonville mycket vin för pengarna. Det är en mycket het kandidat till husets Champagne!

fredag 15 augusti 2008

Castello del Poggio Barbera d'Asti 2006

Min syster och svåger är bosatta i Italien och som vanligt har de med sig massor med godsaker när de kommer och hälsar på. Vi dukar upp rejält med italienska charkuterier med passande tillbehör. Till det hela känner vi för en enkel sval Barbera!

Vi hittar en sådan i augustisläppet på SB. Castello di Poggio från den familjeägda firman Zonin som äger tio olika vingårad runt om i Italien. Med andra ord är det en Drake! Jag brukar rygga tillbaka inför storproducenter, för lite själ och för mycket marknadsanpassning. Men vi ger vinet en chans att visa vad det går för.

Castello di Poggio innehåller 100 procent Barbera och har legat åtta månader på 700 liters franska ekfat. Färgen är rubinröd med lite violetta inslag. Doften är rättfram och fruktig med inslag av körsbär och plommon, det finns även toner av röda vinbär och hallon där i bakgrunden. Jag snurrar på glaset och doftar lite till och då dyker några kvistar örter fram och lite ton av fat som drar åt choklad. Vinet har medelhög syra och mjuka tanniner. Smaken är frisk och syrlig med toner av körsbär och plommon, mellanregistret är väl sammansatt och har drag av bittra örter och eftersmaken är relativt lång med inslag av röda vinbär och hallon samt lite beska toner som för tankarna till plommonskal.

P.S Vinet passade utmärkt till de Italienska charkuterierna, men håll det svalt för så fort temperaturen steg över arton grader börjar det bli lite syltigt.

Castello di Poggio Barbera d'Asti 2006, Vigneti Castello del Poggio, Portacomaro, Asti, Italia

torsdag 14 augusti 2008

Loimer Riesling 2007

Vi dricker återigen Riesling från Österrike, denna gång från Kamptal. Ett vindistrikt som ligger i kölvattnet bakom Wachau, men som är på uppåtgående. Kvällens vin kommer från Fred Loimer som enligt den information jag hittar om honom, på hans hemsida, ser ut att vara en kvalitetsmedveten vinmakare med höga ambitioner. Han har bland annat högre odlingstäthet än det som är vanligt för producenter i regionen, 5000 vinrankor per hektar istället för 3000. “For this reason I can keep the yield per vine low, which concentrates the power in the vine“.

Loimer Rielsning har legat "sur lie" på ståltankar i tre månader innan det hamnade på butelj. Vinet har en ljusgul färg med lite grönskimrande inslag. Doften är ung och intensiv med tydliga toner av gröna äpplen och grape, vidare finns det inslag av omogna aprikoser, vita blommor och mineral. Vinet har en frisk och rejäl syra med tillräckligt frukt för att skapa en bra balans. Vinet smakar Granny Smith, Granny Smith och återigen Granny Smith, med lite grape, jäst och mineral i eftersmaken. Ett vin som med fördel kan lagras några år. Vi gillar vinet som för övrigt var en bra partner till ugnsstekt lax, primörer och limémajonäs.

Loimer Riesling 2007, Fred Loimer, Langenlois, Kamptal, Österreich

lördag 2 augusti 2008

Château Laquirou Champs Rouge 2006

Min nya fascination för vin från Languedoc tar mig från Pic-Saint-Lup till La Clape. Kvällens vin kommer från Château Laquirou som ägs av makarna Hug-Harke sedan 1993, då de lämnade sina tidigare yrken för att bli vinbönder. De gör två vita viner, en rosé och tre röda. Två av de röda vinerna görs på en majoritet av Syrah. Kvällens vin görs däremot på 30 procent av vardera Grenache och Syrah samt 25 procent Mourvèdre och 10 procent Carignan, en typisk sydfransk mix. Vinet har inte sett skymten av ek utan har legat på ståltank, som borde innebära massor av druvtypiska aromer.

Château Laquirou Champs Rouge har en rubinröd färg med violetta kanter. Doften är ung och har massor av primärfrukt från de olika druvorna. Jag finner jordgubbar och körsbär från Grenache, sedan kommer mörkare toner fram som blåbär och björnbär samt tjära, viol, peppar och kryddnejlika som jag assoicerar till både Syrah och Mourvèrdre. Slutligen finns det även inslag av örter och salmiak som för tankarna till Carignan. Vinet har en frisk syra och mjuka drickvänliga tanniner. Inledningsvis så smakar det massor av de primäraromer som mötte en i doften med betoning på de mörka bären, sedan kommer ett nyanserat mellanregister som övergår i en lång eftersmak med toner av röda bär och bittra örter. Avslutet är verkligen läskande, man vill verkligen dricka mer. En trolig kandidat till husets vin!

Château Laquirou Chaps Rouge 2006, Château Laquirou, Fleury d'Aude, La Clape, Coteaux du Languedoc, France

Domaine de l'Hortus Grand Cuvée 2005

Vin från Coteaux du Languedoc är okänd terräng för mig. Jag har vid något tillfälle smakat någon standard-cuvée från George Bertrand. Innan jag smakar av kvällens vin konsulterar jag vinlitteraturen (för mitt eget höga nöjes skull). För de som är mindre intresserad av vinlagstiftning och dylikt rekommenderas att hoppa över detta och gå vidare till beskrivningen av vinet nedan. Finare Vinare har smakat av vinet och ger en utmärkt beskrivning av det på sin blogg (och de är dessutom väl beresta i området).

Kvällens vin kommer ifrån Pic-Saint-Loup som är en av tolv underappellationer till AOC Coteaux du Languedoc (CdL), andra kända är till exempel La Clape. Underappellationerna bygger på olika ”terroir-typer” som har sin bakgrund tidigare renommé och i landskapets olika mesoklimat. I vissa fall sammanfaller underappellationen med en kommun i och andra fall går den över flera kommungränser. Pic- Staint-Loup gör rött, vitt och rosé från tolv olika kommuner i området. Kommunerna ligger mer eller mindre nära bergsklacken (le pic) av berget Pic-Saint-Loup. Många vinfält ligger därmed på hög höjd som tillhör de mer svala områdena i Sydfrankrike. Tillåtna druvsorter i Pic-Saint-Loup skiljer sig från den övriga normen i CdL. De röda vinerna måste göras på en blandning av minst två av följande druvor: Grenache, Mourvèdre och Syrah (inga restriktioner uppåt eller nedåt). Vidare får även högst 10 procent av följande druvor ingå: Carignan, Cinsault, Counoise, Grenache Gris, Terret Noir, Picpoul Noir och Lladoner. För vidare information se även Coteaux du Languedoc:s officiella hemsida, som är informativ men förvillar snarare än klargör i vissa fall. Jag måste helt enkelt införskaffa mig Languedocboken.

Domaine de l’Hortus görs på 55 procent Mourvèdre, 35 procent Syrah och 10 procent Grenache. Vinet har legat 15 månader på franska barriquer där två tredjedelar var nya. Vinet har en mörkt rubinröd färg. Ur glaset kommer en ung och dov doft av björnbär, blåbär och plommon sedan framkommer även aromer av örter, rök, gummi och lakrits. Trots att vinet har legat ett bra tag på rostad ek så är fatbehandlingen väl avvägd och bidrar med toner av nymalet kaffe och vaniljstång. Lång nere i glaset i någon vrå tycker jag mig även finna subtila toner av barrskog och pinjenötter. Vilken underbar doft!

Vinet har en frisk syra och unga, men ändå utvecklade, tanniner. Smaken är till att börja med packad med mörk primärfrukt som blåbär, björnbär och plommon. Sedan kommer ett väl sammansatt mittenparti med toner av kaffe samt fatvanilj och eftersmaken är lång och varm med drag av bittra örter, lakrits och den där smått aromatiska kärnigheten som färska blåbär lämnar efter sig. Avslutet är väldigt läskande och vinet uppvisar en bra balans trots sin ungdom.

P.S När jag läser igenom detta inlägg så måste jag medge att det blev väl så långt, men se det som en släng av hänförelse inför en ny bekantskap!

Sancerre Les Anges Lots Vieilles Vignes 2006

Vi fortsätter och prova augustinyheter och nu har turen kommit till en Sancerre. Vi dricker inte det så ofta, men varje gång som vi stoppar näsan i ett glas Sauvignon Blanc så nickar vi gillande. Det är något speciellt med den där aromatiska doften som påminner om den som fastnar på händerna ni vi plockar svarta vinbär på tomten. Då, och speciellt då, vill jag dricka Sauvignon Blanc.

Les Anges Lots innehåller, givetvis, 100 procent Sauvignon Blanc och har legat tio månader på stora franska ekliggare – spännande! Jag måste erkänna att jag har en förkärlek för stora ekfat. Bidrar till andra dofter och smaker än viner som är lagrade på ståltank. Vinet har en ljusgulfärg med grönskimrande inslag. Vid en närmare titt i glaset så ser vi tårar, som skvallrar om en hög viskositet. Ner med näsan i glaset, det finns inte den minsta antydan till blad från svarta vinbär! Istället finnar jag exotisk frukt av något slag, och efter ett tag så fixerar jag aromen av melon någonstan mellan Honungsmelon och Galia. Det finns även inslag av persika, päron och gula äpplen och efter en viss tid i glaset framkommer även en diskret ton av krusbär, honung, mineral och blommor.

Vi smakar på vinet. Det ger ett sötfruktigt och extraktrikt intryck men med en syra som macthar det hela, så vinet är på inget sätt klumpigt. Det smakar till att börja med gula äpplen och päron, därefter följer ett något kort mittparti med inslag av honung samt melon och eftersmaken är något kort och lämnar efter sig en viss ton av mineral och grapebitterhet. Vinet doftar mer än det smakar och vid en näramre eftertanke så är det nog fortfarande i sin ungdom och det bör nog luftas ett tag innan det dricks eller ligga till sig något år. Sammantaget ett vin som smakar mer av sin ”terroir” än av själva druvan.

Sancerre Les Anges Lots Vieilles Vignes 2006, Pascal & Nicolas Reverdy, Maimbray, Sancerre France (art nr 96335)

fredag 1 augusti 2008

Château Haut-Plantey 2004

Det är svårt att hitta information om och hemsidor från mindre slott i Bordeaux. Fast riktiga "slott" handlar det ju faktiskt inte alltid om; ibland är det endast ett kontor med en produktionsanläggning annorstädes och ofta handlar det om mindre egendomar som producerar och buteljerar på egna domäner. Château Haut-Plantey har sju hektar vingårdar i tre olika kommuner och är klassificerad som en av cirka tvåhundra Grand Cru-egendomar i Saint-Emilion. (Enligt klassificeringen av år 1996 finns det 2 st Premier Grand Cru Classé A, 11 st Premier Grand Cru Classé B, 55 st Grand Cru Classé och ca 200 Grand Cru). Så i detta fall ska man inte bländas för mycket av Grand Cru-beteckningen, utan istället bedöma vinet för hur det smakar!

Château Haut-Plantey innehåller 70 procent Merlot, 25 procent Cabernet Franc och 5 procent Cabernet Sauvignon. Vinet har legat ett och ett halvt år på franska ekfat. Färgen är mörkt rubinröd med begynnande rödbruna kanter och doften är utvecklad, fyllig och sammansatt. Det som först möter näsan är svarta vinbär, plommon, kaffe och mörk choklad. Därefter framkommer även toner av korinter, gräs och stall.

Vinet har en balanserad syra, mjuka och utvecklade tanniner som har gift ihop sig bra med alkoholen. Vinet är medelfylligt med smak av svarta vinbär och plommon till att börja med. Sedan kommer ett något kort mittparti med toner av gräs och kaffe och det hela avslutas med en eftersmak som har drag av torkad frukt, mörk choklad och vanilj – jag kommer att tänka på Marabous "Frukt och mandel". Efter två timmar i karaffen så har mognadstoner tittat fram som rosor, vit tryffel och rotfrukter. Nu är vinet riktigt gott. Jag kan definitivt tänka mig att köpa några flaskor som får ligga till sig ett tag, med tanke på hur vinet utvecklades under kvällen.

Château Haut-Plantey Saint Emilion Grand Cru 2004, SCE des Vignobles Michel Boutet, Saint Laurent des Combes, Gironde, France. (art nr 97535)

Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg 2007

Wachau är ett mycket gammalt vinområde i Österrike som ligger sex mil nordväst om Wien. Området anses producera de bästa Riesling och Grüner Veltliner i Österrike. Merparten av odlingarna ligger på terasserade sluttningar på den norra stranden av Donau. Jordmånen domineras av söndervittrat urberg med inslag av gnejs, granit och skiffer. Jorden är mager och ger en bra dränering till vinstockarna till följd av lutningen. Majoriteten av producenterna är stora kooperativ, där varje enskild odlare förfogar över små lotter. Wachau har även ett eget regelverk för odling, mustvikter och vinifiering, med tre kvalitetsklasser: Steinfeder (motsvarande Qualitätswein), Federspiel (torr Kabinett) och Smaragd (torr Spätlese).

Freie Weingärtner Wachau tillhör de större och mer välrenommerade kooperativen så väl i Wachau som i Österrike. Kooperativet innehar 40 procent av vinodlingsarealen i området. De producerar ca 53 procent Grüner Veltliner och ca 15 procent Riesling samt en del andra lokala sorter. Druvorna till kvällens vin kommer från vingården 1000-Eimer-Berg, därav namnet på vinet.

1000-Eimer-Berg innehåller 100 procent Riesling och har jäst på ståltank. Vinet har en ljusgul färg med lite grönskimrande inslag. Doften är ung, intensiv och fruktig med inslag av persika, päron, exotisk frukt och en ton av apelsinskal. Sedan finner jag även gröna äpplen, av den mogna och aromatiska sorten, grape och i bakgrunden aromer av honung, vita blommor och mineral. Doften av apelsinskal övergår till apelsinmarmeladkulor när temperaturen stiger. Vinet har en frisk och ung syra. Inledningsvis smakar det grönt äpple, som sedan övergår i ett sammansatt mellanregister med toner av exotisk frukt samt honung och eftersmaken är lång och smått komplex med toner av grape, aprikos och mineral. Sammantaget ett ungt och balanserat vin med massor av primärfrukt. En stark rekommendation från min sida!

Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg 2007, Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau, Austria (art nr 99594)